Panikångest
Anledningen till att jag inte sovit på drygt 2 veckor har inte enbart med lille Willy att göra. Mitt huvud har snurrat, snurrat och snurrat. Jag har varit spyfärdig flera gånger. Gick och lade mig tidigt igår men huvudet snurra mer än vanligt. Jag kände hur hjärtat klappa fortare och fortare. Svetten börja pärla sig på hela kroppen. Tårarna kom som en tsunami på min kind. Rusar upp och ut till Robin som sitter i soffan och kollar på fotbollen. Han tar mig i sin famn innan jag ens hinner säga något. Han blev så klart skit rädd av att se mig i detta tillstånd. Han höll om mig länge och bara fanns för mig.
De är svårt att förklara för någon annan hur man upplevt saker. Hur mycket vissa saker i ens liv som har satt otroligt djupa spår som aldrig någonsin kommer slätas över.
Tyvärr kunde jag inte göra som jag sa i förra inlägget. Vända mig om och gå. Jag föll!! Jag föll som en stor sten. Han har lyckats ta itu mig. Jag hatar mig själv för att jag inte är starkare. Detta var droppen efter en tids oroande. De räckte alltså att se hans familj. Hur blir de när jag ser honom då?
Allt sluta med att vi sätter barnen på jollen där Linnéa redan går. Jag behöver inte börja med något nytt. Jag har så fruktansvärt mycket nu framför mig. Linnéa trivs på dagiset så varför inte offra sig för något man mår bra av.
Tack vare min mellan och högstadietid och mest, ursäkta, rövhållets 3.5 åriga helvete får jag sån fruktansvärd panikångest. Som tur är har jag inte haft de som igår sen jag lämna aset halvt påklädd en tidig lördagsmorgon i augusti efter han nästan krossat min käke.
Robin sa tröstande att de aldrig mer kommer vara så och ingen kommer gör mig illa igen. De lova han.
Förlåt för så tråkiga inlägg men kände att de behövdes komma ut. Ingen är perfekt och har de perfekta livet hela tiden. Ibland kommer de ett oväder framför solen.
