Living like me!

Min fina lille pojke tittar på mig som om jag var en vacker varelse. Han tittar på mig som om jag glänser för honom. Han tittar på mig och ler och tar fram sitt otroligt underbart gulliga leende. Han tittar på mig med kärlek. Jag är hans allt. Jag är hans mamma.

Sen vi fått reda på vad som var så fel med våran lille Wilton så har han blivit en helt annan liten pojke, Han är så tillfreds och så lätt. Han säger inte mycket. Han ler mot en när man tittar på honom. Han älskar att mysa.

Fram tills nu har jag inte kännt att mina barn har varit olika. Men nu.. Wilton är så fyld av kärlek. Han nöjer sig med så lite. Linnéa har de varit go i sen hon lades på mitt bröst. Hon är en stark tjej med mycket vilja och kärlek hon också. Wilton är mer känslomässig, Vad jag kan känna nu. Han behöver närhet.

Jag har alltid sagt tll mig själv att om jag skulle få en pojke skall jag uppfostra honom så han visar respekt för alla, främst de motsatta könet. Jag har träffat så otroligt många killar som inte visat ett dugg respekt för en. Vill inte sitta där i soffan om några år och se hur min son behandlar tjejer. Självklart ska han ju inte bli en kille som är vek och löjligt romantisk, för de är bara slibbigt. Ska vara en kille som kan säga ifrån och ställa upp. Vara beskyddande.

De var så jag kände med Robin första gången jag träffa honom. Denna killen kommer betyda mycket för mig, var den första tanken jag fick. Robin tillät inte vad som helst när de gällde mig. Innan vi ens blev ett par skydda han mig. Såg til mitt bästa. Visa mig respekt. Jag föll som en fura för honom. Än idag så ser jag honom beskydda mig. Blicken han hade när jag födde hans barn. När han sett min smärta. När jag födde Linnéa såg jag en blick hos honom som jag inte sett innan. Rädslan att förlora mig. Rädlsan att inte kunna skydda mig. Där kunde han inte göra ett dugg. Hur mycket jag än "skrek" av smärtan kunde han bara se på och hålla min hand.